Häromdagen kunde man läsa om den fruktade babyfacemannen när polisen gick ut med ett signalement och vädjade allmänheten om de noterade något misstänksamt. Tydligen hjälpte allmänhetens tips då misstankarna riktades mot den 15-årige pojken efter att polisen hade gått igenom ett hundratal av de inkomna tipsen. Den här pojken ska enligt misstankarna vara den person som har våldtagit två kvinnor och sexuellt ofredat 35 andra kvinnor. Polisen är tämligen säkra på att de har gripit rätt person och det kan ju inte anses som något annat än ett gott tecken (Svd). Hur ofta är det polisen faktiskt uttalar sig om huruvida det är rätt person eller inte? Att då uttala sig som att de är tämligen säkra är ju nästintill som en fällande dom. Kvinnorna i Göteborg måste känna stor lättnad över att den skyldige med största sannolikhet är gripen.

Jag måste säga att just den här gärningsmannens tillvägagångssätt satte igång hjärnverksamheten hos mig. Jag har alltid tänkt mig min lägenhet som en fristad, att jag är trygg innanför dessa väggar och att intet ont kan ta sig in här. Jag har alltid tänkt mig att om jag någon gång blir våldtagen så är det när jag är full och på väg hem igenom en mörk park sent på kvällen. Jag vet att inte alla våldtäkter sker i en buske en mörk kväll – men så har nidbilden av en våldtäkt sett ut i mitt huvud, fram tills nu. Jag är inte orolig för att någon ska komma och knacka på min dörr för att sedan tränga sig in. Jag öppnar nämligen aldrig ytterdörren om jag är ensam hemma, jag känner ingen i den här stan som spontant skulle komma över och hälsa på. Därav kan jag snabbt räkna ut att det antingen är Jehovas, någon jobbig försäljare eller någon annan typ som ringer på dörren.

Men oavsett om jag är rädd eller inte så har jag fått mig en tankeställare. Faran lurar överallt, jag kan lika gärna bli attackerad mitt på dagen som att jag kan bli det på kvällen i en park. Rent krasst är man aldrig säker någonstans. Men samtidigt kan man inte gå omkring och vara konstant rädd, då skulle man ju aldrig våga gå utanför dörren. Men man måste nog vara medveten om att faran lurar runt hörnet för är man det så undviker man kanske att ta de dumma riskerna. Istället för att snedda genom den mörka parken för att det går snabbare så kanske man är smart nog att gå runt parken på den upplysta vägen.

Rädd ska man inte behöva gå omkring och vara men man måste vara medveten om att man inte är odödlig och att vad som helst faktiskt skulle kunna hända en. Ofta handlar det bara om att vara på fel plats vid fel tillfälle.

Läs mer om Babyfacemannen/Dörrklockemannen här: Expressen, DN

För övrigt förstår jag inte varför all min självdisciplin försvinner så fort jag hamnar framför en dator med internet. Fullkomligt obegripligt! ;)

Annonser