Förra året kom våren någon vecka in i mars. Jag minns det så väl eftersom att jag satt och skrev min hemtenta i psykologi då våren behagade dyka upp. Jag minns att i mina tentapauser så var jag ute och tog promenader i vårsolen och njöt av fåglarnas kvitter. Men i år känns det inte riktigt som att våren kommer i mars. Det känns som att det är lika stor chans att våren kommer snart som att jag skulle lyckas gå ner tio kg på en kvart. Det snöar, igen. Och inte lite. Det är snöstorm ute. I denna snöstorm bestämde jag mig för att promenera hem… Varför? Jo, för att åka buss i det här vädret är fan så mycket värre. Jag kan ju säga att jag var måttligt dyngblöt när jag väl kom hem.

Men… ja. Jag vill ha vår, nu. Fågelkvitter, knoppar på buskar och träd, jag vill slå vad med Christer om när knopparna brister, jag vill ligga på en gräsmatta och läsa en bra bok, jag vill promenera i vårsolen, jag vill känna doften av nyklippt gräs… Åh! Som jag längtar efter våren. Det är till och med så att jag längtar efter ett ordentligt ösregn. Ingen mera snö nu. Ge mig regn och åska. Nu!

Det är dags för vintern att ge sig. Omedelbums. Eller det är åtminstone dags för vädergudarna att visa ett endaste litet tecken på att det fortfarande hopp om att vintern kommer försvinna snart. Snälla’rå?

Annonser