Det var längesen jag lyssnade på The Ark, sjukt längesen. Jag fick en sådan überdos av The Ark 2007 då jag såg de inte mindre än tre gånger live. Men sen dess har det varit lite halvdött på The Ark-fronten, klart jag har lyssnat på de någon gång ibland så där… Men nu! I förra veckan såg vi ”Dom kallar oss artister” då The Ark var med och igår drog Christer igång ”In lust we trust”-skivan när vi lagade mat och då jävlar… Då vaknade The Ark-freaket inom mig till liv. Nu har jag inte lyssnat på något annat än The Ark det senaste dygnet och det är så sjukt bra. Jag älskar det. Hur kan man INTE älska The Ark?

Det absolut bästa är ju att den 29:e mars släpper de sin första singel från deras album som släpps den 26:e april. Nytt nytt nytt och fräscht. Jag längtar.

Men ja… The Ark är ett band som har hängt med i mitt liv sen jag var typ 12-13… Och som med alla långa förhållanden så har det sina upp- och nedgångar. Om jag ska beskriva det så är det som så här att i förrgår var The Ark för mig lite pyrande glöd, definitivt inte en slocknad eld, men ja… mer pyrande. Men efter igår är det värsta majbrasan som brinner för The Ark. Japp. Så känns det. Om det fortsätter i den här stilen så dröjer det fan inte länge innan jag är fullkomligt övertänd… ;)

Annonser