Måste slå ett slag för den nya funktionen på Spotify då man kopplar sitt Facebook-konto till Spotify och således får tillgång till sina vänners Spotify-listor. Denna smarta funktion har gjort så att jag har hittat en hel del ny musik och däribland de två låtarna här ovanför. Det värsta med ”ny” musik är att jag kommer på hur pass längesen det var jag uppdaterade utbudet i min iPod. Det finns skamligt mycket skitmusik i den just nu och det var skamligt längesen som jag rensade i den. Det var mycket enklare när jag inte hade något samvete och helt enkelt laddade ner all musik som jag vill ha, men nu gör jag inte det längre och därför så fortsätter mitt låtutbud på iPoden att vara old as hell. Så om ni mina fina läsare känner att ni har en jävla massa bra musik liggandes i datorn så släng iväg en kommentar så får ni min mail så kan ni kanske hjälpa en stackars ouppdaterad själ att få in lite ny musik i iPoden… Jag menar det, I’m in desperate need of a update…

Det senaste dygnet har jag inte riktigt varit mig själv. Det började med att jag kollade på bröllopet igår och fällde några tårar. Jag grät alltså till ett bröllop, mellan två personer jag inte känner överhuvudtaget, bara för att det var så fint och för att de såg så kära ut. Tårfestivalen fortsatte i och med att jag och Christer såg sista avsnittet på första säsongen av Rome då Caesar mördas. Jag är väl medveten om jag i vanliga fall är väldigt blödig och så, men det där mordet… Det såg så brutalt och vidrigt ut att jag fortfarande får en klump i halsen bara jag tänker på det. Och idag kollade jag på Daniel Westlings tal som han höll igårkväll vid bröllopsmiddagen och kunde inte låta bli att bli tårögd ännu en gång. Herre, vad händer med mig?


I’m such a crybaby…

Jag blir lite ledsen i ögat ibland. Jag tänker inte påstå att min blogg är guds gåva till intranätet (eller, kanske, liiite…) men vafan, någon måtta får det ju lov att vara. När Maria Montazamis dotter får 556 prenumeranter på Bloglovin’ efter att bara ha publicerat tre inlägg i sin nya blogg. Det finns så många bloggar som är värda de där 556 prenumeranterna mer, typ… alla i min lilla lista här till vänster!

”Hej alla (556 prenumeranter på Bloglovin’, hrmph… bwah, gwrhas, avundsjuk, jag, nej?)!

Först ska jag svara på era frågor. I was born September 28, 1990 och jag har haft långt hår hela mitt liv (OMG, långt hår, hela sitt liv, ANTECKNA och lägg för övrigt märke till växlingen mellan svenska och engelska, galet snyggt gjort juuhuu). Jag tror inte att jag skulle se så fin ut i kort hår haha. Highschool är precis som ni har sett på filmerna  massor av “cliques” like the popular kids, the jocks, the teacher’s pets, och mer. Jag går på ett college i North San Diego som heter California State University of San Marcos. Jag älskar den skolan och det är så kul att jag bor I ett hus med fyra andra tjejer (vad bra, att du bor I ett hus… och inte på det, I ett hus)!  Ni ska få se allt som jag gör varje dag och jag ska definitely visa er alla mina kläder (men åh, ja, snälla… låt bli?)!” – Sara Montazami, med undantag för det fetmarkerade förstås.

I bloggen kan man läsa att i det här huset som hon bor i med sina vänner så har hon en jacuzzi OCH en pool. Suck on that. En annan hoppar glatt i vattenpölarna som är ständigt närvarande i detta regnets land. And that’s that… Och man kanske kan kalla badkaret för jacuzzi de gånger man ”råkar” fisa när man ligger där och jäser? En definitionsfråga som är helt klart värd att diskuteras.

Det kan vara så att det bara är jag som är lite bitter, kanske… kanske inte. Men ibland får man lov att vara det och då ploppar det ut sådana här inlägg. I och för sig låter jag galet bitter i det här inlägget. Och ja, till viss del lite bitter, MEN… till största del är det för att jag blir ledsen över att det finns så många bra bloggar därute som aldrig får den uppmärksamhet de faktiskt förtjänar. And that sucks…

Pannkakan är förundrad över hur folk som har googlat cirkussex hamnar i hennes blogg. Samtidigt kan jag tycka att hon borde vara tacksam. Det sökordet gav henne ju ett helt inlägg att skriva. Och antagligen x antal fler träffar på sökordet cirkussex (om det nu är något att vara tacksam för). Men de som har googlat sig till min blogg, det måste vara ena ledsna själar det. De mest förekommande sökorden i min lilla lista är ”regn” och ”förlåt”. Jag får helt enkelt inte samma material som Pannkakan att arbeta med… It’s not fair. Jag skulle kunna skriva mer om mitt jobb som cyklande hemtjänst, men då lär ju folk som googlar ”blöjor”, ”bajs”, ”katetrar” och annat smaskigt hitta hit, och jag vet inte… Det känns inte som min målgrupp riktigt.

Livet är allt bra tufft ibland.

Igårkväll/natt fick vi ett infall här hemma. Vi skulle bege oss ut och fota månen nere vid stranden. Det vi däremot borde ha insett var att det är fanimej omöjligt att fota månen utan stativ. Det funkar helt enkelt inte. Men jag kom inte hem bildlös från den spontana fotoutflykten. Jag är galet glad över att jag har min nya kamera och att jag med den har återuppväckt mitt fotointresse. Så om texten uteblir i den här bloggen så kan jag åtminstone lova er bilduppdateringar… ;)

Annars har jag inte så mycket att tillägga, jag har varit iväg och jobbat en sväng ikväll och ska jobba imorgon också. Sen är jag ledig i två dagar och sen börjar jag jobba ”på riktigt” nästa vecka och kommer då att jobba fram till den 12:e augusti. Så då blir det ”pengar rullar in som dem ska…” – woop woop!

Jag och min sambo går ifrån bilen efter att ha varit och handlat. Jag går några steg framför honom på trottoaren då jag hör hur det dunsar till bakom mig.

Jag: Vad gör du?
Sambo: Jag trillade av trottoaren…
Jag: Hahaha… trillade av trottoaren? Hahaha.

Jag måste få härma allas våran Pannkaka den här gången då jag har gått igenom två saker idag som har gjort mig nöjd i smyg.

1. På gatan där jag bor brukar det vandra fram en terroristunge (typ, 12-13) med någon form av megafon som han tycker är skitkul att leka med men som alla andra finner väldigt irriterande. Denna terroristunge cyklade även förbi mig en gång och skrek till i förhoppning om att skrämma mig. Idag såg jag honom komma cyklandes och var således förberedd på hans vrål… Mycket riktigt, vrålet kom och jag vrålade ”Men ditt jävla mongo!” tillbaka. Ja, jag är 22 år gammal. Ja, jag studerar till socionom och antagligen har den där ungen det inte så jäkla lätt hemma. Men vet ni vad? Ibland måste man själv få utlopp för sina aggressioner, och idag var det min tur. Moget? Nej! Men fy fan vad skönt det kändes.

2. Väderprognosen har idag inte nämnt någonting om regn, men precis innan jag skulle bege mig hemifrån tidigare idag såg jag att det regnade. Således drog jag på mig gummistövlarna och tog med mig paraplyet. Så när jag stod där och väntade på bussen i ösregnet kunde jag inte låta bli att fnissa skadeglatt åt alla med tunna tygjackor och tygskor. Hehehe…

(Hade jag varit en hejare på att teckna så hade det här befunnit sig en bild på mig i gummistövlar och med ett paraply i handen vrålandes ”Mongo” efter en terroristunge, men nu är jag ju inte det så därför uteblir the most epic picture ever)

*håller tummarna så hårt att jag mer eller mindre stryper blodtillförseln i dem stackars små satarna*

UPDATE: WOOHOOO! Mina tummar måste ha gjort susen för nu har min lillasyster ett körkort i sin ägo. Jag är så galet stolt över dig shitface, världens finaste shitface! Duktiga du! <3

You gotta love it… Lagen om alltings jävlighet. Här går man och får ledigt i en vecka innan det är dags att sätta igång jobbandet på allvar. Vad händer då på sista arbetspasset innan ledigheten? Jo, mitt knä viker sig, inte bara en, utan två gånger. Och nej, det tar inte stopp där… Igår när jag klev upp ur sängen vek det sig en tredje gång. Fan bajs pissarsle, och alla andra fula svordomar som existerar, vad ont det gjorde. Det slutade med att gårdagen spenderades i horisontellt läge all day long. Idag känns det något bättre men det är fortfarande inte bra. För att undvika fler vikningar av mitt knä i sommar när jag jobbar så har jag nu köpt ett knästöd… Det känns bra, mitt knä känns stabilare än på länge. Jag får helt enkelt ha på mig det här stödet varje gång jag jobbar så att jag slipper råka ut för det här igen.

Men nu ska jag inte vara gnällig… bara lite. Ibland får man det. Livet är ändå rätt bra, jag var på praktikintervju idag och vet nu till 100% var det är jag ska göra min praktik i höst. Låter sjukt spännande. Ska arbeta med folk som har PTSD och försöka få ut de i arbetslivet och på så vis försöka integrera de i samhället, spännande!

Sen har jag även lärt mig att man alltid borde ha med minst en bild i varje blogginlägg, bara för att göra det lite roligare… Så därför gör jag som jag brukar och slänger upp en bild som inte har det minsta med det här inlägget att göra, bara för att… och för att jag tycker om bilden!

Det rubriken säger är att det är så länge som jag nu har pratat med min lillasyster i telefonen. Ett långt samtal om allting emellan himmel och jord, men framförallt om vår dysfunktionella familj. Saker jag inte visste om har jag ikväll fått reda på. Som jag kanske inte hade behövt veta och som gjorde ont i hjärtat att höra. Mycket skit som gömmer sig i vrårna. Men i vilken familj är det inte så? Alla har vi våra skelett att gömma i garderoben. Det var skönt att prata ordentligt med min älskade syster för en gångs skull. Det blir lätt korta snuttar till samtal annars, men nu fick vi prata ordentligt med varandra.

Du och jag finaste syster, du och jag.

Twitter-uppdateringar