Det senaste dygnet har jag inte riktigt varit mig själv. Det började med att jag kollade på bröllopet igår och fällde några tårar. Jag grät alltså till ett bröllop, mellan två personer jag inte känner överhuvudtaget, bara för att det var så fint och för att de såg så kära ut. Tårfestivalen fortsatte i och med att jag och Christer såg sista avsnittet på första säsongen av Rome då Caesar mördas. Jag är väl medveten om jag i vanliga fall är väldigt blödig och så, men det där mordet… Det såg så brutalt och vidrigt ut att jag fortfarande får en klump i halsen bara jag tänker på det. Och idag kollade jag på Daniel Westlings tal som han höll igårkväll vid bröllopsmiddagen och kunde inte låta bli att bli tårögd ännu en gång. Herre, vad händer med mig?


I’m such a crybaby…